October 1, 2019

Efter min föreläsning igår kom en eldsjäl som arbetar i skolan fram till mig. Hon talade om alla barn som skulle få hjälp om de bara berättade hur de ligger till, eller i mitt fall låg till, där hemma. Att det finns resurser om man bara ber om det. När jag sa att ingen i min omgivning kände till sanningen menade hon att så inte var fallet. Måhända kände någontill det men jag tror inte att de kände till vilken grad det rörde sig om. Jag var ett kompetent barn vars främsta (självpåtagna) uppgift var att se till att hemligheten om hur det var bakom hemmets dörrar inte kom ut. Jag blev en mästare på just detta. När jag som vuxen slutligen berättade för mina nära blev folk, på riktigt, chockade. Det visade sig att någon hade anat, men mitt fall förstod folk att det är tufft att vara ensamståend...

November 12, 2017

Jag minns den där dagen för ungefär åtta år sedan. Jag och min kompis hade varit där i ett par dagar och hela tiden hade jag haft den där underliggande, gnagande känslan av att jag borde passa på.

Sedan ett år tillbaka hade vi haft kontakt till och från. Det började med att jag hade tråkigt, att jag tänkte att det var något jag borde göra, och varför inte då. Under hela min uppväxt hade folk frågat om jag inte saknade någon. Men hur kunde man sakna någon man aldrig känt? Jag hade hans namn och gick in på den danska versionen av Eniro och två klick senare hade jag hans adress framför mig. Jag skrev något som jag tänkte var passande. Jag berättade i korta drag om mitt liv och vem jag är, om att det gått bra för mig och att det vore intressant att höra av honom. Jag utgick ifrån att han inte s...

August 28, 2017

Det är några saker jag behöver reda ut. Jag följer många forum om beroende och medberoende. Överallt dyker bilden upp – missbrukaren som förövare och anhöriga/medberoende som offer.

Jag och du, vi är alla offer för vår uppväxt. Den präglar oss. Det är under våra första år vi lär oss att knyta an både till oss själva och andra. Det är då vi behöver lära oss att vi är värdefulla, precis som vi är. När våra föräldrar inte är förmögna att möta oss och våra behov påverkas vi negativt, något som lever kvar i framtida relationer (allrahelst den med oss själv). Detta är vad Bowlby’s anknytningsteori handlar om.

Om vi växer upp i dysfunktionella familjer så uppstår detta: en förälder som missbrukar eller är psykiskt sjuk har nog med att försöka ta hand om sig själv och har därför svårt att möta sina...

May 21, 2017

Tänk vad härligt att värmen har kommit till landet! Jag går in på appen Klart.se och uppdaterar den frenetiskt för att med förväntan se hur många plusgrader fredagen har att erbjuda. Hela veckan har det sett mycket lovande ut och till min stora glädje visar appen en stor sol och 27 grader. Herre Gud! Det här måste jag ju bara ta vara på. Ut i solen, kanske häng i parken, vad som helst, bara maxa. Jag ser hur folk strömmar ner mot Rålambshovsparken med filtar och picknickkorgar. Mammor parkerar sina barnvagnar med små parasoll under träden, kids med PA-system och klirrande systembolagetpåsar skuttar fram, någon cyklar förbi i rosa baddräkt. Vänner tänder grillen, några soldyrkare kastar fram sina sköra vinterkroppar med för lite solkräm på för att bygga på brännan. Ett äldre par kånkar ner...

May 8, 2017

Jag äter medicin för min bipolära sjukdom och glömmer därför ibland bort att jag är sjuk, det är lätt att ta livet för givet. Jag minns hur det var förr och livet nu är så mycket bättre. Men så kommer de smygande, små ledtrådar som träder fram i mitt undermedvetna. Jag märker dem inte för än långt senare. Det är så mycket lättare med facit i hand, efter att jag brutit ihop och inte kan blunda för det mer.

De senaste veckorna har jag varit känslig, vaknat med krypande ångest, ångest som tystats ned under meditation. Jag har varit glad, vissa dagar väldigt glad, men allt med känslorna utanpå, synliga och sårbara. Jag har varit pratsam och energisk, men samtidigt så trött. Trött och genomskinlig. Glad men samtidigt förkrossad.

För nästan exakt tre år...

March 14, 2017

Jag är diagnostiserad bipolär och benämner mig själv som medberoende. Mitt medberoende går att gestalta i form av en piska. Piskan som fått mig att pressa mig själv, tvinga mig själv att vara duktig, finnas till för andra, minimera mina egna behov och känslor, se bra ut, bli omtyckt och prestera på topp, oavsett hur jag innerst inne mår.

Under min uppväxt har jag upplevt mycket stress och detta har blivit en naturlig del av mitt liv. Jag är stark och kan klara av vilken kris som helst. Min kraft är obegränsad och jag har trott att allt kan uppnås med tillräcklig viljestyrka. Jag har inte sett något annat alternativ än att vara högpresterande. Jo, det andra alternativet skulle vara att bli svag som min mamma, misslyckad. Jag insjuknade i styrka och såg i hemlighet ned på andra som var svaga....

March 14, 2017

Här om veckan blev jag intervjuad av samtalsterapeuten och beteendevetaren Gustaf Lundh i minipodden Socialpsykologisk vård - Essäer och intervjuer. Jag delar med mig av min historia och diskuterar begreppet medberoende, problematiken och hur allvarlig den är. Hur ska vi ställa oss till begreppet egentligen? Vad händer när vi koncentrerar oss på att "jag är anhörig till någon" istället för att "jag är medberoende"? Vad kan vi göra åt medberoendeproblematiken?

Det blev ett mycket fint och viktigt samtal. Hoppas ni gillar det!

(Sprid gärna avsnittet!) 

Please reload

Utvalda inlägg

Lägg inte ansvaret på anhöriga barn

October 1, 2019

1/10
Please reload

Senaste inlägg