Medberoende, psykisk ohälsa och rättigheten att vara ”psykiskt förkyld"

March 14, 2017

 

 

Jag är diagnostiserad bipolär och benämner mig själv som medberoende. Mitt medberoende går att gestalta i form av en piska. Piskan som fått mig att pressa mig själv, tvinga mig själv att vara duktig, finnas till för andra, minimera mina egna behov och känslor, se bra ut, bli omtyckt och prestera på topp, oavsett hur jag innerst inne mår.

 

Under min uppväxt har jag upplevt mycket stress och detta har blivit en naturlig del av mitt liv. Jag är stark och kan klara av vilken kris som helst. Min kraft är obegränsad och jag har trott att allt kan uppnås med tillräcklig viljestyrka. Jag har inte sett något annat alternativ än att vara högpresterande. Jo, det andra alternativet skulle vara att bli svag som min mamma, misslyckad. Jag insjuknade i styrka och såg i hemlighet ned på andra som var svaga. Jag förstod inte att beroende är en sjukdom och att mamma var psykiskt sjuk. Inte heller visste jag att jag själv led av bipolär sjukdom, och medberoendeproblematiken hade jag ingen aning om.

 

Kombinationen av denna superkraft och mina hypomana perioder tillät mig att leva i denna förnekelse och övertro på mig själv. Det kan visserligen vara bra med självförtroende, men inte om den blir ett skydd för en obefintlig självkänsla och ett självskadebeteende. Allt i mitt liv berodde på yttre omständigheter. Ändå levde jag i tron om att det var jag som styrde mitt eget liv. Jag insjuknade i styrka och hade ingen som helst självinsikt.

 

När jag gick in i (vad jag kan minnas) min första depression, rycktes mattan under mina fötter och världen blev ond och svart. All den kraft jag identifierade mig med fanns inte längre och jag låg där i min säng och var rädd för ljuset. Jag som alltid var den där glada drivna tjejen som man kunde lita på. Det var hon jag var. Jag klandrade mig själv och sökte svar på varför jag mådde så dåligt, försökte förstå. Men det gick inte. Depressionen tog över mitt liv och jag blev den där hemska värdelösa personen jag innerst inne såg mig själv som. Jag hade ingen kraft kvar, jag skämdes och kunde inte ens se mig själv i ögonen. Det fanns ingen mening med något längre. Jag vände mina vänner ryggen och de förstod inte vad det handlade om. De uppfattade det som om jag var arg på dem och på jobbet pikade man sjukanmälningar med misstro och oförståelse.

 

Jag var inte sjuk, men det kröp i kroppen, jag grät utan anledningen, jag isolerade mig och kände mig ensam och övergiven. Jag tillhörde inte någon eller något och världen vore bättre om jag inte fanns. Jag kunde inte gå till jobbet så jag sjukanmälde mig själv. Jag sa att jag var förkyld men jag var deprimerad. Det är accepterat att vara hemma vid förkylning. Depression och bipolär sjukdom är förlamande och dödliga sjukdomar. Förkylning är inte det. Jag hade visserligen inte ord på det jag upplevde då – jag var ju bara fel och fylld av skam, men visst var jag sjuk. Mycket sjuk.

 

Tillbaka till piskan. Efter några dagar i säng och med överväldigande skam- och skuldkänslor tvingade jag mig tillbaka till jobbet. Jag var inte någon bra kollega, allt gick långsamt, jag kunde inte titta folk i ögonen och önskade att ingen skulle se mig, jag ville vara osynlig, var rädd att andra skulle se hur vidrig jag egentligen var. Men jag ville inte vara svag.

 

Medberoendet är lömskt, det är starkare än det mesta. Det finns ett skäl till att de flesta kommer till insikt om sitt medberoende först när de drabbas av utmattningssyndrom. Eller när de drabbas av depressioner, ångest, eksem, håravfall, kronisk värk eller självmordsförsök. Det är först när vi totalt övermannas av alla dessa symptom som vi faller. Det finns ingenting kvar, som en ballong som förlorar sin luft och blir liggande som något ledset och fult på marken.

 

Min poäng med detta är att ingen har dessa superkrafter, medberoende hör (enligt mig) i alla högsta grad till kategorin psykisk ohälsa. Ni som har upplevt t.ex. en depression vet hur svart allt blir. Då kanske ni kan förstå hur starkt medberoendet är, att det lyckas slita en ut i ljuset, slå med piskan och gå emot allt vad de egna känslorna säger. Det visar ingen hänsyn för den egna hälsan. Det är beroende av att vara stark och duktig, att vara den som tar hand om andra och inte tvärt om. Jag trodde att kris var ett normaltillstånd och tyckte att jag hade ett syfte och var ”bra” i kris. Mig kunde man lita på. Jag som inte ens lita på mig själv och mina känslor.

 

Jag tänker på en krönika jag läste för ett par år sedan, skriven av Emmy Rasper i GP. Hon skrev om något hon kallade psykisk förkylning. OM jag hade vetat mer om psykisk ohälsa, om jag hade vetat mer om medberoende och om jag hade förstått allvaret kanske jag hade kunnat bespara mig år av lidande och självskador. Om samhället hade talat och uppmärksammat hur hänsynslöst men vanligt psykisk ohälsa är, så kanske jag hade vågat berätta om min situation, varit ärlig och fått förståelse vid min sjukskrivning. Jag hade kunnat vara snällare mot mig själv och tagit hjälp. Skammen är fullkomligt förlamande och psykisk ohälsa är vanligare än du tror. Jag vill lyfta Raspers ”psykiska förkylning” som ett sätt att ge acceptans och förståelse till alla som är själsligt och psykiskt sjuk. Bara du vet hur dåligt du mår, det kan ingen annan bestämma. Det måste vara okej att vara hemma på grund av psykisk ohälsa, tills dess är vi psykiskt förkylda.

 

Själv byter jag piskan mot kärlek.

 

 

 

 Bipolär sjukdom är ärftlig men påverkas också av miljö och stressorer.

 

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Utvalda inlägg

Det är inte en musikkarriär som gått förlorad, utan en människa

April 25, 2018

1/5
Please reload

Senaste inlägg