Att vara deprimerad är inte samma sak som att vara ledsen


Jag äter medicin för min bipolära sjukdom och glömmer därför ibland bort att jag är sjuk, det är lätt att ta livet för givet. Jag minns hur det var förr och livet nu är så mycket bättre. Men så kommer de smygande, små ledtrådar som träder fram i mitt undermedvetna. Jag märker dem inte för än långt senare. Det är så mycket lättare med facit i hand, efter att jag brutit ihop och inte kan blunda för det mer.

De senaste veckorna har jag varit känslig, vaknat med krypande ångest, ångest som tystats ned under meditation. Jag har varit glad, vissa dagar väldigt glad, men allt med känslorna utanpå, synliga och sårbara. Jag har varit pratsam och energisk, men samtidigt så trött. Trött och genomskinlig. Glad men samtidigt förkrossad.

För nästan exakt tre år sedan (på lördag) förlorade jag en vän som tog sitt liv. Precis som många andra tänkte jag varför? Jag försökte förstå hur han som var så glad, så sprallig och i allra högsta grad levande kunde göra något sådant. Han som lyckats, som berättade historier som ingen annan, han som alltid kom med sprudlande energi, stora nyfikna ögon och frågade hur jag mådde. Sista gången jag såg honom var han förvirrad. Förvirrad men tillgiven. Han ifrågasatte sin situation, hur han levde och vad som egentligen var viktigt. Det var inget konstigt eftersom det var så vi pratade, så som jag alltid funderar. Han skulle plötsligt iväg och vi sa att vi skulle ta och ses mycket snart igen. Vi bodde i olika länder så hur livet verkligen var fick man bara fragment av, men jag förstod att han inte mådde bra. Ändå var han ju samma person, inte ledsen, mest förvirrad. Två veckor senare kom nyheten. Han fanns inte mer, oåterkallelig.

I förra veckan gick sista avsnittet av SVTs fantastiska produktion 30 liv i veckan. Dokumentärserien med Anne Lundberg och Sofia Helin i ledningen behandlade just ämnet självmord. Som titeln antyder förlorar ca 30 personer i veckan sitt liv genom självmord, eller så skulle vi kanske kunna säga psykisk ohälsa. Depression behöver inte alltid synas, depression innebär inte att personen ifråga är ledsen. Jag gråter en del när jag är deprimerad men främst är det nedstämdhet, energilöshet, meningslöshet och mörker som drabbar mig. Jag har försökt förklara, hitta förklaringar till varför jag mått som jag mått, men det är depressionen som är problemet. Visst kan det finnas saker som legat och skvalpat under ytan som kommer fram, får utrymme, men skälet är inte dessa yttre aspekter utan min psykiska ohälsa. Depression är en sjukdom, en dödlig sådan.

På Netflix finns just nu en serie som handlar om en tjej som tagit sitt liv och efterlämnat ett gäng kassettband med berättelser om personer i hennes omgivning. Serien heter 13 Reasons Why och varje kassettband behandlar en situation eller person som gjort henne illa på något sätt. Rätt och slätt kan en säga att det handlar om 13 skäl varför tjejen tagit sitt liv. Måhända att mobbning och utsatthet i skolan kan vara en bakomliggande faktor men vi spenderar allt för mycket tid på att finna skäl, hitta någon eller något att skylla på, slå på oss själva. Depression är många gånger en sådan faktor och är, precis som Anne Lundberg säger, inte detsamma som att vara ledsen.

Jag är inne i en depression just nu, den är hal som en ål och inte alls lika lätt att ta på som förut. Jag har så pass låg dos av min medicin så jag slipper känna mig avtrubbad. Vilket gör att jag fortfarande kan känna. Igår kom jag hem och föll ihop på sängen, utmattad, tömd på lust. Detta trots att jag timmen innan skrattat och skämtat. Den här artikeln från The Guardian läste jag för ett par år sedan och kom att tänka på den igår igen. Min depression har inte sett ut så som en depression borde. Det finns inget ansikte som säger "jag är deprimerad", nu har mitt ansikte har snarare sagt det motsatta. Ändå kommer det krypande. Det har gått veckor utan att denna insikt har trillat ner. Jag mår okej, men jag är inne i en depression. Jag kanske skrattar med dig men det har gått hål i min själ som gör att jag inte kan filtrera. Jag är inte rädd men maktlös. Det är inte som förr och med men medvetenhet kan jag i alla fall göra min del. Jag får se över min medicinering, jag får sänka tempot och be om mer hjälp. Det är en prövning som medberoende, något jag har fått lära mig under mitt tillfrisknande - be om hjälp och sätta gränser. Ibland måste jag sätta gränser även för mig själv.

I jakt på svar scrollade jag igenom vår meddelande-tråd på Facebook. Det sista min vän skrev var "Tack för senast! Väldans trevligt att ses! Önskar att man kunde göra det oftare...". Det önskar jag också och många timmar har gått åt att analysera och önska annorlunda. Är det något jag har lärt mig av honom och hans öde är att jag måste ta hand om mig själv, att vi måste ta psykisk ohälsa på allvar, att vi måste sluta skämmas, göra det som känns rätt i hjärtat. Inga framgångar betyder något om de inte kommer från rätt plats. Jag är glad och tacksam för att få ha varit en del av hans liv och för att han var en del i mitt. Jag är tacksam för att han har fått mig att ta mitt eget mående på allvar. Nyss tänkte jag tanken att mitt liv är hopplöst, det tycker jag egentligen inte. Det är monstret, den stora mörka skuggan som tar över ibland. Allt är okej nu, jag vet vad det handlar om, jag vet att livet är värt allt, och att jag är värd att leva det. Jag vet också att han finns kvar i våra hjärtan, och att det är dit jag behöver vända mig när jag känner att livet svajar. När jag behöver en hjälpande hand.

Räds inte psykisk ohälsa även om den är dödlig, att prata om den gör inte att den den smittar. Att prata om den nu kan förhindra att det behöver gå så långt för så många. Psykvården är långt ifrån perfekt men det finns hjälp att få. Att för min del säga som det är gör monstret mindre skrämmande. Vi är bara så sjuka som de hemligheter vi har. Monster styr oss när det befinner sig i det mörka och låter vår fantasi flyta iväg. Ibland måste de ut i ljuset, vi behöver möta dem. Kanske behöver vi bara en hand att hålla i medan vi gör det, kanske kan man till och med skratta åt dem då. Smärtan varar inte för evigt så det är bara till att ta en dag i taget och vara snäll mot sig själv. Vad gör du med ditt monster?

Ps. Om du mår dåligt - ta hjälp. För det finns hjälp! <3

Artikeln om hur depression också kan se ut:

https://www.theguardian.com/commentisfree/2015/jan/03/depression-doesnt-make-you-sad-all-the-time

En video som många gånger har förtydligat vad det är som egentligen sker inom en under en depression:

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square