Offerkoftan, din värsta fiende

August 28, 2017

 

Det är några saker jag behöver reda ut. Jag följer många forum om beroende och medberoende. Överallt dyker bilden upp – missbrukaren som förövare och anhöriga/medberoende som offer.

 

 

Jag och du, vi är alla offer för vår uppväxt. Den präglar oss. Det är under våra första år vi lär oss att knyta an både till oss själva och andra. Det är då vi behöver lära oss att vi är värdefulla, precis som vi är. När våra föräldrar inte är förmögna att möta oss och våra behov påverkas vi negativt, något som lever kvar i framtida relationer (allrahelst den med oss själv). Detta är vad Bowlby’s anknytningsteori handlar om.

 

Om vi växer upp i dysfunktionella familjer så uppstår detta: en förälder som missbrukar eller är psykiskt sjuk har nog med att försöka ta hand om sig själv och har därför svårt att möta sina barn. Barnen överger då sig själva och anpassar sig. De kan de göra genom att iklä sig olika roller; hjälten, clownen, rebellen och tapetblomman. Alla roller är strategier för att hantera den dysfunktionella tillvaron. Rebellen är den som ofta får uppmärksamhet genom att ”agera ut”. Hen är familjens svarta får som ofta är bråkig och stökig (inte sällan är dessa barn de som hamnar fel och själva t.ex. utvecklar ett eget missbruk). Hen får uppmärksamhet genom att ställa till det. Hjälten däremot är raka motsatsen; hen som fixar, är stark och duktig. Clownen är barnet som gör allt för att lätta upp stämningen, lindra bråk och konflikter som pågår. Hen gör allt för att göra andra glada (många gånger på egen bekostnad). Tapetblomman är hen som inte vill vara i vägen, som gör sig själv osynlig och vänder ofta det destruktiva inåt. Det vanligaste är att vi är en kombination av flera roller. Med detta är det viktigt att påpeka att alla dessa barn mår dåligt och att de bara representerar olika sätt medberoendets anpassning kan ta sig uttryck.

 

Även om alla mår dåligt behandlas de olika utifrån sin roll. Vi ger ofta rebellen uppmärksamhet för att hen syns och hörs, medan vi ser på hjälten som lyckad, någon som klarar sig bra själv och som lyckas bra i livet. Hjältar tenderar att glömmas bort och får stå tillbaka till förmån för de mest akuta problem eller de som skriker högst. Jag var själv en hjälte; en sådan man kunde slappna av kring då jag klarade mig så fint och var så duktig. En mästare på att dölja mitt svarta hål skulle jag vilja säga. Det är dessa barn som gör allt för att skydda det som pågår, få allt att se bra ut. De är ofta dessa barn som sedan växer upp och (som vi kallar det) insjuknar i styrka då det inte funnits plats för dem att bara vara sårbara och mänskliga. Bakom all duktighet växer dock bitterhet.

 

Jag vill påpeka att en dysfunktionell familj inte bara är en familj där ett beroende förekommer. Det kan räcka med att föräldrar t.ex. är känslomässigt otillgängliga. Dessutom kanske många har haft en på ytan perfekt familj. Jag träffar många, många anhöriga som berättar om flodhästar i välpolerade, kristallkroneprydda och väldoftande vardagsrum. Det syns inte på ytan men det värker på insidan. Inga pengar, inga rengöringsmedel eller höga positioner råder bot mot ”flodhästar i vardagsrum”.

 

 

”History repeats itself until we learn from it”

Vi föds in i familjer, vi väljer dem inte. Våra föräldrar och deras föräldrar har heller inte valt sin uppväxt och sina gener. Så är det bara. Det är sorgligt och trist för de som växer upp dysfunktionellt, och det är inget val utan något vi faller offer för. Men som vuxna har vi ett val. För att historien inte ska upprepa sig behöver vi lära oss av den. En kan se det som en historielektion – vi behöver veta varifrån vi kommer för att veta var vi ska. Vi kan fastna i vårt förflutna, bli offer för det om vi inte tar ansvaret för där vi står idag. Det är tufft för alla vuxna barn som fått vara vuxna som barn men som sedan inte växer upp.

 

De som har vuxit upp i eller lever med dysfunktionella personer kan ofta känna sig drabbade och utsatta. Beroende är en så kallad relationssjukdom, den påverkar alla omkring den beroende på ett negativt sätt. Att beroende är en sjukdom tål att sägas om och om igen – en sjukdom, inte ett val. Däremot har varje person ett val att ta hjälp eller inte. Det valet kan bara de själva göra. Men vad vi kan göra är att ta hand om oss själva. Det är vårt val.

 

 

Offer – fri eller fånge

Det finns inget i mitt liv som varit så skadligt som att se mig själv som ett offer. Varenda sekund av självömkan åsamkar mig stor svärta och smärta. Jag kväver mig själv sakta men säkert i offerkoftans fluffiga stickning. Missförstå mig rätt – jag är ett offer för min historia men endast genom att inventera och reparera den och med kärlek, möta min smärta, kan jag växa upp och göra mig fri från den. Jag behöver sörja, få vara ledsen, men om en som jag gjorde, fastnar i sorgen, blir en sjuk. Offerkoftan är skön men livsfarlig. Sakta men säkert isolerar den mig från min omvärld och dränker mig i förrädisk självömkan.

 

Kloka människor påpekar gång på gång vikten av att ta ansvar för sig själv. Jag kan beklaga mig för allt jag blir utsatt för, hur illa alla beter sig och älta detta i min varma skyddande kofta – helt ensam, isolerad, deprimerad, bitter och självvalt utestängd från kärlek, glädje och gemenskap. Eller så kan jag fundera på om jag faktiskt haft ett finger med i spelet. Är det inte så att jag har tillåtit folk att kliva på mig genom att jag inte dragit gränser? Är det inte så att jag varit besviken på att andra inte ställer upp för mig för att jag inte bett om hjälp? Är det inte så att jag ständigt blir besviken på flodhästen eftersom jag fortsätter förvänta mig att hen ska bete sig som en frisk person, eller som jag vill? Är det inte så att jag faktiskt söker negativa saker för att kunna slippa undan ansvaret för mitt eget liv och fortsätta leva i bitterhet? Är det inte så att jag faktiskt inte mår ett dugg bättre av detta utan att jag stänger mig själv ute från möjligheten att leva ett glädje- och kärleksfullt liv? Är det inte så att jag egentligen vill vara lycklig och är det inte så att jag har ett val?

 

 

Ta ansvar!

Det är bland det värsta vi kan säga till ett offer, men det är också det absolut bästa. Att låta en vuxen person leva som ett barn; att tycka synd om, dalta med, inte sätta gränser och göra saker som denne själv är kapabel att göra är inte kärlek. Det är mycket vanligt hos oss medberoende att vi förminskar de sjuka i vår omgivning, vi gör dem oförmögna att ta ansvar och ta konsekvenser. Detta är att möjliggöra ett negativt beteende. Det är inte att hjälpa.

 

Det var inte för än man slutade dalta och tycka synd om mig som jag började må bättre. Tuff kärlek, ärlighet och en varm kram är bästa medicinen. Läs orden – medmänniska inte medberoende. De är två helt olika saker. Så snart vi slutar att överhjälpa, kontrollera och beskylla andra så kan vi hjälpa oss själva. För är det inte så att jag också betett mig som ett barn? Jag må ha ansett mig ta ansvar – men har jag inte tagit ansvar för alla andra, utom mig själv? Det må vara tufft – men hör och häpna, det är en befrielse! DU har makten att göra något fint av ditt eget liv. Du behöver inte vänta på att andra ska bli friska, glada och älska dig. Du har ett val. Du kan inte välja din barndom eller dina gener, eller din familj – men du kan välja din framtid. Det är en kliché, men förmodligen är klichéer just klichéer för att det ligger något i dem.

 

En nykter, tillfrisknad heroinist talade på en konferens och sa att skälet till att han inte tillfrisknat tidigare var för att hans sponsorer, terapeuter och vänner lyssnade på hans ältande och hans ursäkter, tyckte synd om. Han behövde någon som sa: ”shut up, and grow up!”. Det är hårda ord men de är sanna. Tuff kärlek.

 

Sitt inte där och älta. Du kanske tror att offerkoftan är din bästa vän, men det är precis tvärt om – den är din värsta fiende. Att vara ett offer är bekvämt, men inte mer än så. Genom att dra gränser, be om ursäkt för sina snedsteg, genom att ta ansvar för sina behov, ge sig själv kärlek och be om hjälp kan vi vuxna barn bli vuxna. Att ta ansvar är inget straff, det är en befrielse!

 

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Utvalda inlägg

Det är inte en musikkarriär som gått förlorad, utan en människa

April 25, 2018

1/5
Please reload

Senaste inlägg
Please reload

Arkiv