Den första och enda gången jag träffade min pappa

November 12, 2017

 

Jag minns den där dagen för ungefär åtta år sedan. Jag och min kompis hade varit där i ett par dagar och hela tiden hade jag haft den där underliggande, gnagande känslan av att jag borde passa på.

 

Sedan ett år tillbaka hade vi haft kontakt till och från. Det började med att jag hade tråkigt, att jag tänkte att det var något jag borde göra, och varför inte då. Under hela min uppväxt hade folk frågat om jag inte saknade någon. Men hur kunde man sakna någon man aldrig känt? Jag hade hans namn och gick in på den danska versionen av Eniro och två klick senare hade jag hans adress framför mig. Jag skrev något som jag tänkte var passande. Jag berättade i korta drag om mitt liv och vem jag är, om att det gått bra för mig och att det vore intressant att höra av honom. Jag utgick ifrån att han inte skulle svara men då hade jag i alla fall (plikttroget) gjort min del.

 

Det tog ungefär en vecka, sedan ringde min telefon och ett danskt, okänt nummer visades på min display. Pulsen gick upp, det dunkade som om hela kroppen var ett hjärta. Jag svettades och kände hur en rodnad spred sig över halsen och upp över öronen. Jag tryckte på den gröna luren och sa ”Hallå det är Ida”. En manlig grötig röst svarade i andra änden – ”Är det Ida?”. Ja, svarade jag. Han började berätta om hur glad han var att han fått brevet från mig, att han tänkt på mig och att han många gånger försökt söka upp mig. Bilden av danska Eniro flashade förbi mina ögon. ”Du har två systrar”, berättade han, ”men din farmor och farfar gick nyligen bort”. Han sa att de alla velat träffa mig. Det kändes som om hans ord klämde ihop min magsäck, mina tarmar och slutligen mina lungor. Systrar? Velat träffa mig?

 

Han fortsatte berätta om de så kallade systrarna. Jag hade inte ens förväntat mig ett svar på mitt brev och nu berättade han om sitt liv. Han frågade kort om min mamma, han frågade om hur jag mådde sedan försvann orden in i en dansk taktlös livsberättelse. ”Tycker du också om Hönökaka? Då är vi lika, Ida”. Vem som helst kan väl tycka om ett sötsliskigt bröd. Jag skulle dessutom aldrig bara ha kaviar på min. Han berättade något om sina intressen; folkmusik, dans och konst. Han var sjukpensionär men levererade blommor för att han tyckte om att se människors glada ansikten. ”När kan du komma hit?”, frågade han. Han pratade på i över en timme. Jag sa att jag behövde runda av och han förtydligade hur glad han var över att ha fått kontakt med mig.

 

Månaderna gick och sporadiskt kom ett sms eller två. De var mest korta uppdateringar av hans och mina så kallade systrars liv. Han ringde ibland men det vred sig i magen som om jag skulle kräkas varenda gång, så jag svarade inte.

 

Månaderna blev ett år och så låg vi där på hotellrummet i Köpenhamn, jag och min kompis. Jag skickade ett sms och han svarade genast att han skulle komma på söndag. Ju mer det närmade sig desto mer ångrade jag mig, men intalade mig att det var lika bra att få det överstökat. Så jag kan checka av det på min lista. Klockan var kvart över elva och vi skulle ses klockan tolv. Pannkaksfrukosten vi sett fram emot blev några motbjudande tuggor från min sida. Jag provade kläder från min lilla begränsade packning. Vad skulle man ha på sig första gången man skulle träffa sin egen pappa? Det blev någon förmildrad version av mina rockiga kläder med kavaj och pärlhalsband. Jag sminkade mig som vanligt med tjocka mörka bryn. Den här gången kändes det inte som igår när vi skulle ut och käka. Idag var det krigsmålningen som skulle på. Jag borstade och fixade med mitt korta blonda hår och drog i ett par för tunga örhängen som fick hålen att töjas ut.

 

Klockan blev fem i tolv och jag stod där utanför stationen med ansiktet vänt mot tivoli. Män i varierande utseenden kom ut och jag funderade om han kunde vara någon av dem. Klockan blev kvart över tolv och tiden kändes som en evighet. Jag stirrade ner i min mobil och plötsligt hör jag den där grötiga rösten, ”Är det Ida?”. Jag vände mig om. Där stod en lång gubbe med stor mage, inte i närheten så elegant som de män jag föreställt mig medan jag väntade. Är det här min pappa? En ful tröja med en barnslig ryggsäck på ryggen som var alldeles för liten. Han kramade mig lite för hårt och jag kände att jag ville backa. Näsan var lika dan som min, liten men med en karaktäristisk böj mitt på. Vi rörde oss mot ett café och han gick in och köpte oss varsin kaffe. Medan jag satt på uteserveringen och väntade blev luften kylig och grå moln drog med de starka vindbyarna över himlen. Runt om mig satt familjer och vänner som om det var vilken dag som helst. Men det var det inte. Det dagen då jag för första gången träffade min pappa.

 

Han slog sig ner och lyckades putta till bordet så att halva min kaffe hamnade på fatet. Jag stirrade bara stelt på koppen men gjorde inget åt det. ”Var är din kæreste?”. ”Nej, alltså det är en tjejkompis”, svarade jag. Han frågade om mitt liv, berättade om sitt, men jag förstod bara hälften av det han sa. Kanske var det danskan, kanske var det inte.

 

Efter att ha talat om diverse oviktiga saker berättade han om sina döttrar, mina så kallade systrar. Den yngsta var inlagd på psyk. De verkade inte ha så bra kontakt. ”Är du lesbisk, Ida?”. Jag ryggade tillbaka, ”Nej verkligen inte.”. Det var inte för att jag hade något emot de som är lesbiska, utan för att hans fråga både chockade och provocerade mig. ”Du har så kort hår, du behöver inte skämmas. Min exfru är lesbisk”. Jag satte ena benet över det andra vinklat bort från honom och försökte drick en klunk av det kalla kaffet som han lyckats slå ut. Han fortsatte prata om sin exfru som träffat en kvinna. Det var därför det tog slut. Ju längre tid det gick, desto mer ville jag därifrån. Men så tog han upp det, ”Du kanske undrar om din mor och jag?”. Jag nickade. ”Du känner din mor”, sa han. Ja, svarade jag och tänkte direkt på den där bitska fulla personen, inte på den snälla mamman hon kunde vara ibland. Han fortsatte berätta om det där samtalet. Det slog mig att jag också hört berättelsen från mamma någon gång.

 

Jag blev till på en resa och mamma upptäckte väldigt sent att hon var gravid. Pappa bodde i Oslo då men när jag föddes kom han och hälsade på. Han var snart tillbaka i Oslo igen och den där känsliga, krävande bebisen bara grät. Han berättade om hur mamma ringt honom för att beklaga sig. ”Hon sa att jag var en idiot, en egoist”. Jag hörde orden som ekon i mitt huvud från alla de gånger hon varit lika dan mot mig. ”Hon fortsatte och fortsatte och tillslut sa jag att om hon inte slutar säga så lägger jag på”. Han tittade på mig med klar blick, säker på att jag var med honom. ”Och då fortsatte hon förstås, så tillslut la jag på luren”. Han såg lättad ut. Jag försökte på något sätt intala mig att jag hört fel. Mamma hade berättat samma historia, och visst hade jag inte sett det från hans perspektiv, hur jobbig hon kunde vara. Men nu satt han här, mittemot sin egen dotter och förklarade att skälet till att han aldrig har hört av sig till henne var för att hennes mor kallat honom idiot, en gång för mycket. Jag sköt kaffet ifrån mig och stirrade med tom blick, en blick som var tom för att det inte fanns något att säga. Jag sa att jag behövde gå. Han insisterade på att följa med till vårt hotell och sedan följa mig och min vän till tåget.

 

Han följde med och jag lyssnade inte på ett ord han sa. Nu kändes hans grötiga danska som en befrielse. Han kunde få gegga på och lyssna på sina egna dumheter. Han insisterade på att ta min väska till tåget och talade om nästa gång vi skulle ses, att jag skulle komma till honom, att han skulle komma till Stockholm, att jag skulle höra av mig om jag var i Köpenhamn igen. ”Mm”, svarade jag men var innerst inne redan på tåget. Han kramade mig farväl med en sådan kram som kramade luften ur mig. Sekunden vi klev på tåget kom syret tillbaka.

 

Efter det kom långa sms. Min ena syster hade försökt ta livet av sig. Hon mådde inte bra. I nästa sms hade han ont i ryggen, men han var så glad att vi äntligen har kontakt. Jag blev av med min mobiltelefon och fick en ny, denna gång med ett nytt nummer och sedan dess har vi inte hörts. När folk frågar om jag inte har saknat att ha en pappa kan jag ärligt säga att jag inte kan sakna något eller någon jag aldrig haft. Jag kan säga att jag inte behöver ännu ett barn som förälder. Även om min mammas sjukdomar varit tunga att bära för mig i ensamhet som barn, har hon i alla fall gjort sitt absolut bästa. Det beundrar jag henne för.

 

Blir man verkligen pappa så fort man som man får ett barn, eller är det en roll man tar? En roll man förtjänar? Jag har ingen pappa, jag har ännu en avlägsen släkting. Avlägsen och på eget initiativ avlägsnad. Så den här dagen ägnar jag alla som valt att ta rollen som pappa, blodsband eller ej. Grattis till alla er!

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Utvalda inlägg

Det är inte en musikkarriär som gått förlorad, utan en människa

April 25, 2018

1/5
Please reload

Senaste inlägg
Please reload

Arkiv