Bakom varje framgångsrik kulturman står en genial men medberoende kvinna

När nu (kultur)männens eviga maktutövande blottläggs, när nu övergrepp genomskådats och samhället vågar avslöja kejsarens obefintliga kläder, det luftslott som vi alla bidragit till att upprätthålla -- samtidigt som vi river dessa väggar och ställer männen till svars figurerar frågan om varför så många kvinnor, ja kloka och kompetenta kvinnor, inte bara söker sig till dessa narcissistiska karlar utan även väljer att stanna hos dem. Jag som jobbar med medberoendeproblematik förvånas dock föga av detta fenomen, för bakom varje framgångsrik kulturman tycks där stå en genial men medberoende kvinna.

Genom tiderna har kvinnor fostrats till att dansa runt män, att bli medberoende – till att endast vara någon i relation till män. Varför så kloka kvinnor söker sig till sådana maktgiriga, självupptagna gubbar tycks vara därför att de själva har en sådan stark drivkraft. Intellektuella kvinnor behöver ”än mer” intellektuella män. Eftersom hon blir någon i först i relation till någon annan krävs att den tjur hon ska tukta befinner sig i den position hon själv vill vara i. Tänk på hur matadoren i Tjuren Ferdinand letar efter den galnaste galen tjuren att stångas med för att på så vis bevisa sin egen grandiositet. Desto högre ambition, ju värre monster (läs ego) behöver hon tygla.

Dessutom finns där en passionerad laddning i en sådan destruktiv relation. En pågående maktkamp gör att det alltid finns något att kämpa för. För är det något vi kvinnor lärt oss så är det att kämpa -- ju starkare kämpe, desto större utmaning kräver hon. Hon som kvinna får ett syfte, hon kan vinna strider och på så vis bevisa sin egen kompetens.

Men blir hon lycklig, lyckas hon genom denna strid? Med en så narcissistisk man, kanske rent av en sociopat, kommer hon aldrig att vinna då spelreglerna för de båda parterna redan från början skiljer sig åt. Antingen flyttar hon sina gränser och uthärdar mer och mer – hon vänjer sig, eller så får hon nog och måste lämna honom. Hon som väljer det sistnämnda alternativet faller ofta, inte helt otippat, för en ny man som av någon oförklarlig anledning även han visar sig vara ett svin. Och om hon omvänt finner en trygg man, en vänlig herre, tröttnar hon ganska snart på grund av avsaknad av dramatik. Den här typen av kvinnor har många gånger gjort sig beroende av dramat, hon har kommit att förväxla kärlek med smärta – krig blir likvärdig passion. Den sista grisen är således aldrig den sista så länge kvinnan är fast i sitt medberoendebeteende.

Inte förrän hon kan frigöra sig från denna djävulsdans, förrän hon ger upp kampen med att släcka bränder genom själv att hoppa in i dem, inte förrän hon inser att hennes egen storhet inte är beroende av en mans bekräftelse kommer hon att få vara sitt eget geni. Då kan gubbslemmen gnugga sina egon mot varandra utan att någon bryr sig. De är inte längre intressanta, vi har hört deras åsikter och perspektiv genom historien. De har sagt sitt och vi har nu litet att lära av dem, annat än att vi behöver stå upp för oss själva.

Jag vill avsluta med att jag ur ett biografiskt perspektiv kan förstå t.ex. Katarina Frostenssons beteende, men att jag aldrig kommer att ursäkta en patriarkal pleaser som genom sin passivitet inte står upp för vad som är rätt, att låta sitt svin svina runt och begå sexuella övergrepp. Ignorans är att indirekt godta ett oacceptabelt beteende. En möjliggörare.

Så låt oss nu lyfta blicken mot dessa geniala kvinnor, låt oss strunta i gubbar som gormar och skriker efter uppmärksamhet. Låt oss hylla kvinnor som Siri von Essen, Agnes von Krusenstjerna, Moa Martinson, Märta Tikkanen alla andra som oavsett sina män är alldeles egna genier. Du medberoende geniala kvinna, våga vara ditt eget geni!

Han sa: Kvinnans uppgift är att vara solen och värmen i mannens liv. Det plötsliga väderomslaget i mitt äktenskap är mig en gåta. Vart tog solen vägen?