Lägg inte ansvaret på anhöriga barn

October 1, 2019

 

 

 

Efter min föreläsning igår kom en eldsjäl som arbetar i skolan fram till mig. Hon talade om alla barn som skulle få hjälp om de bara berättade hur de ligger till, eller i mitt fall låg till, där hemma. Att det finns resurser om man bara ber om det. När jag sa att ingen i min omgivning kände till sanningen menade hon att så inte var fallet. Måhända kände någontill det men jag tror inte att de kände till vilken grad det rörde sig om. Jag var ett kompetent barn vars främsta (självpåtagna) uppgift var att se till att hemligheten om hur det var bakom hemmets dörrar inte kom ut. Jag blev en mästare på just detta. När jag som vuxen slutligen berättade för mina nära blev folk, på riktigt, chockade. Det visade sig att någon hade anat, men mitt fall förstod folk att det är tufft att vara ensamstående förälder och att vi inte hade det så bra ställt. Alkoholen och allt kaos som kom med sjukdomen däremot, hade gått de flesta förbi. 

 

Efter att min kusin sett en av mina föreläsningar berättade hon att hon inte hade haft någon aning, att hon inte visste. När min barndoms allra bästa vän fick reda på det blev hon arg för att jag inte sagt något. Jag har i skolan varit eleven som blivit tilldelad rollen att ”ta hand om andra som hade det svårt”. Jag var ju vän med alla och antimobbningsgruppsrepresentant. Måhända var jag ganska ofta sjukskriven och hade problem med magen, men de tog man hand om genom att skicka mig på en allergiutredning. Förmodligen har någon anat men kanske tänkt att det nog inte var så farligt eftersom jag verkat må bra och att det gick bra för mig. 

 

”Maskrosbarn” kallas de som ”klarat sig” trots allt de varit med om. Men vem bestämmer vad ”att klara sig” innebär? Jag vet att vi är många kompetenta, kanske just vi kompetenta, som har mått dåligt under ytan, kvävt all ångest och piskat oss själva, drivna av att lyckas, att inte låta andra se verkligheten. Klarade jag mig? Kanske. Men jag mådde dåligt, väldigt dåligt faktiskt. Vi högfungerande (personligheter) kanske står ut längre, men förr eller senare behöver allt komma ut. Vi kanske går in i väggen, kanske drabbas av olika former av psykisk ohälsa eller fysiska problem som vi inte finner svar på. Vi går alla, förr eller senare, under. 

 

Så tillbaka till kvinnan som sa att barnen bara behöver berätta hur det är. Jag tror inte att det är rätt sätt att se på det hela. Jag tror att det är vuxna som behöver fråga. Eller jag vet det. Och inte bara en gång, utan många. Lärare ser kanske ”problembarnen” som är stökiga och inte klarar av skolan. Man gör in insatser för att hjälpa (sällan rätt, men ändå). I en dysfunktionell familj anpassar sig alla barn och tar ofta på sig olika roller; att vara duktig, underhålla eller försvinna bort som en tapetblomma. Alla påverkas de negativt. Vi behöver fortsätta att utbilda samhället i detta. Trygga barnen gör här ett fantastiskt arbete. Man kan inte lägga ansvaret hos barnen. Omvärlden kanske inte ser, men någonstans kanske den anar. Och även om den inte gör det kan man fråga: hur mår du och hur är det där hemma? Jag hade förmodligen inte berättat, men om en lärare eller vuxen frågat igen och igen, berättat om hur det kan se ut, påminna om att många har problem hemma, t.ex. med föräldrar som dricker för mycket. Kanske att jag den tredje eller fjärde gången vågat berätta, om så litegrann. Kanske.

 

Det finns gott om studier som visar på att barndomstrauma påverkar barn negativt på många sätt, fysiskt som psykiskt. Den amerikanska ACE-studien är ett exempel. Genom att fånga upp barn i ett tidigt skede kan man således motverka problem som missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa. Men också fysiska sjukdomar och vissa cancerformer. Ändå vill jag avsluta med att uttrycka min tacksamhet. Jag är tacksam för mitt förflutna och skulle idag inte velat haft det på något annat sätt. Varför? Jo, för att den tillfrisknanderesa jag gjort är en resa jag önskar att fler fått uppleva. Jag mår idag bättre än jag någonsin kunnat tro. Jag har erfarenheter som gjort mig rikare, som ger mig möjligheten att hjälpa andra i liknande situationer, en välsignelse. Jag gick i terapi, och framförallt går jag i en 12-stegsgemenskap för medberoende vilket är det bästa som hänt mig. Dit hade jag inte hittat om det inte vore för min medberoendeproblematik. Och jag för förlåtit. Jag har förstått beroendesjukdomen och att föräldrar som lider av sjukdomen generellt inte vill någon illa eller vill missbruka det de gör. Jag förstår det. Jag har förlåtit och känner till och med tacksamhet. Men jag hade inte berättat, och de flesta barn berättar inte. DU måste fråga. Som Agneta Trygg brukar säga: våga se, våga fråga och våga stå kvar. 

 

#anhörig #medberoende #vuxetbarn #anhörigveckan2019 #idahögström #medberoendepodden #tryggabarnen #agnetatrygg #12steg #alkoholism #beroende #missbruk 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Utvalda inlägg

Det är inte en musikkarriär som gått förlorad, utan en människa

April 25, 2018

1/5
Please reload

Senaste inlägg
Please reload

Arkiv