"Mitt mål är att sprida kunskap, inspiration och hopp om hur man läker medberoende. Så många personer lider i det tysta, präglade av skam och stigma. Jag önskar att dessa ska känna igen sig, finna hjälp, och allra helst genom etablerad vård och omsorg."

​

Överanpassning och ansvar i en dysfunktionell uppväxt

Jag är uppvuxen med alkoholberoende och bipolaritet i min närhet. I min ursprungsfamilj talade vi inte om vad som hände – men blickar, suckar, passiva kommentarer eller kroppsspråk förmedlade tillräckligt: att det som hände var något fult och till varje pris behövde beskyddas med absolut tystnad. Jag fick lära mig att den jag var inte var bra. Jag kritiserades och dömdes, jag var ständigt under lupp där man sökte fel i vem jag var, såg ut och gjorde.

 

För att överleva på bästa sätt blev jag en mästare på att känna av stämningar, att läsa mellan raderna, att förstå vad andra ville ha av mig (ofta innan de själva förstått det) och att ligga flera steg före. Jag blev en skicklig kameleont som kunde smälta in med vem som helst, var som helst och en sann konstnär i att lista ut exakt vad alla ville ha av mig – och ge det. Det var mitt sätt att hålla mig säker i det osäkra och följde med mig var jag än gick. 

​

Allt ser bra ut på ytan

Parallellt med att parera osäkerheten hemma med ovissheten om hur varje dag skulle komma att se ut (kaos, fylla, kyla, eller tystnad, ångest och en förälder att ta hand om – alternativt en tillfällig paus som skavde mer eftersom jag bara väntade på nästa kris), bar jag detta som en mörk hemlighet. Jag gjorde allt i min makt att fortsätta skydda familjesystemet, familjehemligheten och mig själv. Det kom med att spela "normal", kompetent, stark och duktig. Jag spelade så väl att min lärare placerade mig med "de som hade det svårt eftersom jag hade det så lätt för mig". 

​

Visst stack det ut att jag ofta var hemma från skolan för att jag var "sjuk" eller hade "ont i magen". Jag fick göra en allergiutredning för att att se vad som orsakade magproblemen. Ingen frågade om hur jag hade det hemma, eller så kanske de gjorde det, men då svarade jag självklart att allt var bra. 

 

Priset jag betalade

Jag var skicklig på det jag gjorde, men det kom med ett pris. Att ständigt vara uppkopplad i stress och hypervaksamhet kostar på. På insidan var jag fylld av skam, av frustration, bitterhet, uppgivenhet. Jag mådde dåligt, längtade ständigt bort. Drömde om dagen jag blev vuxen och kunde bli fri, min egen. Men på utsidan såg det mesta bra ut.

​

Vuxenlivet

När jag väl blev vuxen vart jag visserligen så fri man kunde genom att gå min egen väg och bygga nytt, bygga min framtid och vara självständig (min superkraft). Men innerst inne var jag precis lika styrd av mina gamla överlevnadsresponser som under min uppväxt. Jag fortsatte att hamna i samma dynamiker som i uppväxten; där jag var den som läste av, som anpassade mig, som tog hand om andra och presterade i allt jag gjorde. De flesta av mina relationer var med personer som antingen mådde mer uppenbart dåligt eller hade mer uppenbara problem, eller med personer som manipulerade och använde mig. Det var i mitt yrke jag la min kraft, för att bli vad jag bestämt mig för lyckas. Jag jobbade jämt och klättrade uppåt.

​

Jag lyckades, men jag mådde allt sämre och en dag hände något som ledde till ett uppbrott med min nära anhörig. Jag satte en gräns, kanske den första riktiga, och då bröts kontakten. Det blev startskottet för min läkningsresa. Jag bröt ihop och tvingades att ta hjälp. Jag gick länge hos en terapeut som hjälpte mig att bearbeta mycket. När min terapeut ansåg att jag var färdig i terapin sa en bekant till mig att jag nog var medberoende och att jag kunde följa med på ett tolvstegsmöte.

​

Den stora vändningen

Några månader senare och X antal undanflykter och ursäkter händer en sak som gör att jag en gång inte hade någon ursäkt. Jag gick med på ett möte men var innerst inne högst skeptisk. Jag kände att jag var annorlunda, och dessutom färdigarbetad i terapin. Jag satt på mötet och lyssnade på de andra. Egentligt kunde de ha pratat om mig, men jag lyssnade mest efter på vilka sätt jag skilde mig åt och detta inte var för mig. Men stolt som jag var (mitt sista lilla skydd) gick jag med på att ta en sponsor och göra stegen (då blir de väl nöjda och ingen kan säga mer). Jag gjorde allt man sa och det tog inte lång tid innan jag insåg hur "sjuk jag var i mitt medberoende", dvs hur pass präglad och styrd jag var av mönster jag lärt in och hur lite kat själv kunde ta mig ur dem.

​

Att göra stegen i tolvstegsprogrammet blev en enorm vändpunkt för mig. För nu började jag må bättre på riktigt, inte bara "förstå allt och ha kontroll på det", utan jag slappnade av. Jag tillät mig knyta an, vara en del av en gemenskap, vågade behöva och be om hjälp, började känna genuin kärlek till mig själv och livet. Det hjälpte mig på riktigt.

​

Ett kall att sprida kunskap

Att begreppet medberoende skulle komma att bli en väg in i något så mycket bättre för mig själv (och så många andra) hade jag aldrig kunnat tro. Jag önskade att jag förstått detta tidigare. När jag började se mig omkring insåg jag att det fanns så lite kunskap att tillgå om medberoende och läkning. Jag kände ett starkt kall att göra något och funderade över mitt tidigare jag. Eftersom det fanns ett motstånd till begreppet och att erkänna att jag kämpade med medberoende, skulle jag inte ha gått och köpt en bok det första jag gjorde, men kanske hade jag kunnat snubbla över ett poddavsnitt som blivit en lägre tröskel in i ett tillfrisknande. Hypersjälvständig som jag tränats till att bli bestämde jag mig för att göra det själv.

​

Medberoendepodden blev till

Jag startade Medberoendepodden 2015 för att jag ville sprida det jag önskar att jag själv vetat tidigare. Jag fick hjälp av vänner, världens bästa Azin Ashourvan hjälpte mig med grafik och intromusik. Fantastiska Ola W Tappert lärde upp mig i hur jag använde Logic, spelade in, klippte avsnitt (etc.). Med dessa vänners hjälp drog jag igång. Jag kontaktade gäster, jag bokade in samtal, jag gjorde research, planerade intervjuer, jag spelade in, jag klippte, jag producerade, jag gjorde omslag och släppte avsnitt. De första åren släppte jag ett avsnitt i veckan, men det blev lite för mycket när man gör allt själv. Dessutom kostade det mig tid och pengar istället för att vara en inkomst. Jag har kämpat lite med detta. För jag vill inte att Medberoendepodden ska sluta vara fri i sitt ärende. 

​

I varje avsnitt intervjuar jag personer som har olika erfarenheter av medberoende, beroende och psykisk ohälsa, samt offentliga personer och proffs som tillsammans ger en bred helhet och folkbildar i ämnet. Det fantastiska är att podden trots att jag behövt dra ner på avsnittsproduktionen rejält för att det ska bli hållbart, fortfarande har massor av lyssnare, och många lyssnar om och om igen på samma avsnitt. Det värmer mitt hjärta. När jag startade tänkte jag: "Om jag bara kan hjälpa en person ur detta elände, är det värt det". Idag vet jag att massor av lyssnare och följare blivit hjälpta av min hjärtepodd. Det betyder egentligen mest av allt. Det ger mig en djup tillfredställelse och jag hejar på er alla som gör denna mödosamma men belönande resa.

​

Vidareutbildning

Under åren av tillfrisknande och läkning har jag kommit att byta karriärbana. Jag studerade länge. Främst kreativt skrivande (till en master) då jag alltid känt ett kall i skrivandet, men även annat som jag brinner för: psykologi, professionell kommunikation, interpersonell kommunikation, sorg, livsåskådning, levd filosofi, terapi och andlighet, litteratur och psykologi (mm). Jag utbildade mig till Brukarrevisor och Brukarrevisorsamordnare via RSMH och arbetade med detta under en period. Slutligen valde jag att utbilda mig till tolvstegsbehandlare inom beroende. Jag tänkte att jag skulle in i beroendevården, men ju ärligare jag blev med mig själv och ju bättre jag lyssnade inåt, desto tydligare blev det att jag till fullo skulle hänge mig min hjärtefråga och hjärtegrupp – de medberoende, de överanpassade och de anhöriga.

​

Medberoendepodden – en plattform för gemenskap och läkning

Jag har sedan 2016 föreläst och utbildat i ämnet, och driver förutom podcasten även kontot Medberoendepodden i sociala medier. Där försöker jag arbeta folkbildande och vara en plattform för alla de som känner igen sig i medberoende/överanpassning och vill läka sitt medberoende- eller överanpassningsmönster. 2020 började jag hålla kurser för privatpersoner som kämpar med medberoende, vilka blivit mycket uppskattade och populära. Jag öppnade senare upp för att ta emot enskilda klienter via Zoom och idag är det framförallt i individuella samtal den större delen av mitt arbete sker. Jag håller nu i en grundkurs för medberoende, en fördjupningskurs för medberoende i tillfrisknande och öppnar hösten 2026 en kurs som vänder sig till yrkesverksamma som möter anhöriga och medberoende i sitt yrke och vill bli bättre på att förstå, möta och hjälpa dessa. Utöver detta föreläser jag och utbildar både för allmänhet, företag, arbetsplatser och organisationer. 

​

Framtiden för medberoende

Medberoende är inte någon diagnos, utan ett begrepp som används i olika sammanhang (kanske mest flitigt inom beroendevården, varför kopplingen ofta går dit) för att beskriva ett paraply av gemensamma symtom eller kännetecken. Det gör att det idagsläget inte går att vända sig till vården för att få hjälp med sitt medberoende. Anhörigstödet som finns idag ska enligt lag hjälpa gruppen anhöriga, men har en väldigt bred grupp att hjälpa, och den hjälpen är mest riktad kring avlastning, underlättning och stöd. Mitt kall är att hjälpa den som hjälper andra att bli bättre på att hjälpa sig själv – att läka och behandla problematiken.

 

Mitt arbete

Jag har min bas i tolvstegsbehandling som är evidensbaserad, men har tagit in andra hjälpsamma metoder och verktyg som jag finner nödvändiga för att komma åt medberoendets komplexa natur., t.ex. transaktionsanalys, anknytning, och jag arbetar traumainfromerat med hela kroppen inblandad i processen. För mig är det viktigt att ständigt vara uppdaterad på den senaste forskningen och kunskapen som finns eftersom området medberoende fortfarande har mycket att utforska. Jag är vetgirigt och nyfiket lagt vilket har drivit mig genom alla intervjuer, alla år av research, studier och egen resa.

​

När jag intervjuade professor Fred Nyberg, 2016, kände jag direkt att jag hittat en viktig person i mitt liv. Jag hörde senare av mig och tog upp min önskan att vilja ge detta ämne ett akademiskt erkännande och forska på problematiken. Fred nappade direkt och succesivt har våra möten blivit till en grupp och nu även ett första stadie av forskningsprojekt. Eftersom vi än så länge gör detta ideellt tar det tid. Men vi är nu en grupp som försöker att ta detta vidare. Vi vill forska på medberoende, eller anpassningssyndrom som vi i gruppen även kallar det, och dess länk till utmatning och stress (vilken vi ser är mycket hög). 

​​

Min drivkraft

Mitt kall och min drivkraft finns med mig i allt jag gör. Idag är min uppväxt och mina erfarenheter en tillgång jag kan använda för att hjälpa andra. Det vackraste som finns (i min mening) är att få hjälpa en individ som förlorat sitt ljus, som tappat bort sig själv och anpassat hela sitt liv – att bygga sig själv, sin självrespekt, sin autonomi, göra sig själv trygg och bygga ett genuint lyckligt liv (gah, jag bölar nu när jag skriver det!). Jag ser detta hända hela tiden, genom mina samtal, kurser, genom följare och lyssnare. Jag ser er och jag hejar på er. Det är möjligt att läka, och med hjälp går det väldigt mycket lättare.​​

​

Du är värd att må JÄTTEbra!

/Ida

 

Vill du komma i kontakt med mig för eventuellt samarbete, föreläsning eller press, kontakta mig per mejl:

ida.hogstrom@medberoendepodden.se

​