Jag är diagnostiserad bipolär och benämner mig själv som medberoende. Mitt medberoende går att gestalta i form av en piska. Piskan som fått mig att pressa mig själv, tvinga mig själv att vara duktig, finnas till för andra, minimera mina egna behov och känslor, se bra ut, bli omtyckt och prestera på topp, oavsett hur jag innerst inne mår. Under min uppväxt har jag upplevt mycket stress och detta har blivit en naturlig del av mitt liv. Jag är stark och kan klara av vilken kris som helst. Min kraft är obegränsad och jag har trott att allt kan uppnås med tillräcklig viljestyrka. Jag har inte sett något annat alternativ än att vara högpresterande. Jo, det andra alternativet skulle vara att bli sv
Här om veckan blev jag intervjuad av samtalsterapeuten och beteendevetaren Gustaf Lundh i minipodden Socialpsykologisk vård - Essäer och intervjuer. Jag delar med mig av min historia och diskuterar begreppet medberoende, problematiken och hur allvarlig den är. Hur ska vi ställa oss till begreppet egentligen? Vad händer när vi koncentrerar oss på att "jag är anhörig till någon" istället för att "jag är medberoende"? Vad kan vi göra åt medberoendeproblematiken? Det blev ett mycket fint och viktigt samtal. Hoppas ni gillar det! (Sprid gärna avsnittet!)
