Mitt nyårslöfte är realistiskt

Det här med nyårslöften har aldrig varit min grej. Dels för att folk tenderar att lova saker de helt enkelt inte kommer att hålla, och dels för att jag sällan varit trogen mig själv och mina egna behov. Syftet med nyårslöften är att en nästa år ska bli sin egen version 2.0. Lite bättre, lite snyggare, lite mer hälsosam, lite mer lyckad, uppgraderad till livets business class. Är det inte just denna förväntan som lämnar en bitter eftersmak då den inte går att uppnå? Varför måste vi hela tiden arbeta på att förändra oss, ”förbättra” oss själva? Är inte de dagliga kraven tyngande nog?

Med det säger jag inte att vi inte kan förbättras, att det inte vore bättre att t.ex. leva hälsosamt. Problemet är att vi sätter målen, kraven på oss själva, för höga. Ju högre förväntningar jag har på mig själv, desto större chans är det att jag misslyckas, som i sin tur leder till missnöje och besvikelse. Det leder till självhat och prestationshets. Roten till det onda i mitt liv. Det finns faktiskt inget av dessa löften som kommer att göra mig lyckligare. Om jag inte kan ta hand om mig själv här och nu, om jag inte kan acceptera och bygga mitt egenvärde precis som jag är, kommer jag aldrig att nå någon tillfredställelse, när och om mina löften uppfylls (av mig själv). Det måste, klyschigt nog, ske genom självkärlek. Hur kan en då praktisera denna magiska kärlek till sig själv?

Jag gör en inventering, en självrannsakan: Hur har jag mått under året som gått? Har jag tagit hand om mina behov, satt mitt eget mående först? Har jag varit en god medmänniska (utan att ta överdrivet ansvar för andra)? I vilken eld har jag stoppat flest vedträn? Har jag matat mitt ego, mitt högmod och stolthet, eller har jag matat det som jag kan kalla ”mitt inre barn” – har jag haft roligt, fått vara kreativ, mött andra människor, varit närvarande? Har jag vårdat mina relationer? Har jag varit till nytta för världen? Har jag engagerat mig i något betydelsefullt, bidragit till livets flod? Har jag arbetat på att tycka om mig själv precis som jag är, varje dag? Har jag varit snäll mot mig själv?

Jag svarar självklart inte ja på alla dessa men jag tror att det är på detta sätt jag vill förbättra mig. Varför? Jo därför att jag tror att det kommer att få mig att vara ett gladare och mer tillfredsställd person, någon jag själv (och andra) kan tycka om. Om jag skulle ställa mig frågor som; har jag tränat och gått ner i vikt, har jag fått MVG, har jag tjänat massor av pengar, köpt en fin bil, stor lägenhet eller snygg klänning, har jag fått många instagramföljare, många likes? Om jag fokuserar på frågor som dessa kommer jag att bli besviken, jag eldar fel brasa – ytlighets- och prestationsbrasan.

Den som bygger sitt liv på yttre bekräftelse, som knarkar meningar som: ”wow, vad snygg du är”, ”Vad duktig du är”, ”vilket häftigt liv du lever”, ”vilken lägenhet och bil du har”, den bäddar för katastrof. Den här elden måste nämligen bli större och större, brinna där alla kan se den, oftast inte den plats med bäst förutsättningar för själva elden och den blir helt beroende av yttre förutsättningar. Den behöver rätt väder, rätt vindar och rätt ved för att inte släckas. Och om elden släcks finns inget att instagramma, inget att visa världen och inget att värma sig vid. Istället ska jag nästa år försiktigt tända en brasa i en trygg och stabil kakelugn. Den må vara diskret och elden ganska liten, men den kommer att värma länge och den kommer att stå sig mot väder och vind. Veden håller sig torr och om jag håller efter så lågan inte slocknar kan jag samtidigt spara på min ved. Om jag sköter om denna brasa kommer jag att kunna slappna av och i lugn och ro ägna mig åt sådant jag mår bra av. Brasan kommer att finnas där för mig, stället för att jag finns där för den.

2017 har ärligt talat varit ett år där jag sprungit mellan dessa två eldar och med nöd och näppe lyckats hålla dem vid liv. Jag har istället varit nära att bränna ut mig själv, brinna upp till en hög av aska som senare kastas ut över ett hav någonstans med ord som berättar om minnet av en ambitiös och duktig person. Jag har studerat 100, 150, 175 och 125 procent, samtidigt har jag haft två extrajobb. Jag har föreläst och drivit Medberoendepodden med research, inspelning, klippning, skött sociala medier och svarat på mail. Jag har påbörjat två stora men spännande och viktiga projekt och jag har skrivit. Jag har ovanpå detta tagit hand om min hund, vårdat min relation och mitt eget tillfrisknande. Allt med väldigt dålig ekonomi och höga förväntningar.

Ja, vem som helst skulle kunna räkna ut att det inte är realistiskt att hinna med detta på tjugofyra timmar givna varje dygn. Mitt nyårslöfte för 2018 blir därför att jag ska vara mer realistisk och prioritera det viktigaste först. Det som är viktigt för mig. Min ambition har inte varit långt ifrån de frågor jag kan ställer till mig själv i min självrannsakan, men jag kan inte göra allt och inte på en gång. Nästa år vill jag att prioritera mitt välbefinnande och främst göra det jag får näring ur. Det är inte negativt att vara driven och ambitiös men det blir negativt om jag är driven och ambitiös hela tiden, för allt och alla.

Jag har utmanat mig att ha tråkigt och slappa under julen. Tittat på någon halvdan film, löst korsord, läst några oengagerade sidor i en bok. Jag har knappt orkat svara på sms, mail eller meddelanden. Jag har knappt orkat öppna datorn. Det har helt enkelt inte funnits bränsle nog för att driva den motorn. Därför måste mitt 2018 gå långsamt, jag ska ta en sak i taget och börja med det som betyder mest för mig. Tidigare har jag först tagit mig an det jag känt mest pressad av, rent av rädd för. Sedan har tiden som blivit kvar fått fördelas på det som ger mig glädje. Men nej, nu tänker jag försöka göra annorlunda. Jag ska försöka se realistiskt och prioritera livet. För tro det eller ej – livet pågår även när jag försöker att utmana tiden och leka Gud.

I min närhet har många den senaste tiden fallit offer för livets främsta realitet – döden. Under hösten 2017 har allt kastats mellan högt och lågt, liv och död. Det är svårt att fortsätta leva som odödlig. Jag som till och med ägnade en halv termin åt att läsa om död och sorg, om vikten att vara medveten om sin egen dödlighet. Detta för att bli medveten om livet självt. Det är nästan tabu att tala om döden, att möta den hand i hand, mano a mano. Döden händer där borta, händer andra. Vi ser den på nyheterna, i deckare eller polisserier på tv. Vi läser om dem på facebook, men vårt förhållande till den är näst intill kolonialt. När någon annans annan dör kommer vi med värmande ord och rekommendationer. Vi kliver in med vår icke-drabbade profetia och menar att vi precis vet hur det känns. Det kanske vi gör men det gör vi inte. Alla hanterar sin sorg olika. Vi måste bara få möjlighet att just hantera den, eller inte hantera den, låta den vara precis som den är. Vi får ledigt från arbetet för att gå på begravning men sen ska vi fungera som vanligt, annars bör vi gå i terapi och ta känslorna med ett proffs. Vad som än sker måste vi bli av med den och komma tillbaka till vårt ”vanliga” jag igen.

Vi lever i förändring, allt förändras. Nu kom (äntligen) #metoo och nu kan vi inte gå tillbaka till det gamla. Nu kan vi inte blunda längre. Vi kan inte återgå och det är inte meningen. Kanske är detta att bli sin egen 2.0. Kanske kan samhället bli samhället 2.0 nästa år, imorgon. Jag hoppas att vi kan göra en slutlig självrannsakan och lära oss av den. Vi inventerar oss själv, precis som ett företag behöver inventera sitt. Utan att se sanningen som den är, känslorna som de vill vara och livet med alla dess sidor, kan vi inte förändras, förbättras eller vara en del av verkligheten. Därför är mitt nyårslöfte att se sanningen, vara realistisk och inte göra motstånd. Jag ska omfamna livet och mig själv, precis som det och jag är. Jag sak sedan försöka göra det bästa av det jag har. Jag ska inte bli störst, bäst eller vackrast. Jag ska vara liten och stor, bra och dålig, ful och vacker, precis som jag är precis som jag mår den dagen. Jag säger som min sambo alltid sagt – det är olika, olika dagar. Det är det som gör livet spännande. Det är olikheterna som gör allt enhetligt. Det är så verkligheten ser ut och jag kan se den och göra mitt val: jag kan göra motstånd, titta på eller åka med. Men jag behöver inte åka med överallt och hela tiden. Jag kan välja vilka vågor jag ska surfa på. Kanske jag då hinner njuta lite av stranden eller en brasa i stugan en regnig dag.