Apropå artikel i DN om begreppet medberoende och anhörigas lidande
Apropå artikeln i dagens DN om anhöriga till beroende och diskussionen om begreppet medberoende där Fred Nyberg, Carina Bång, Åsa Magnusson och Sven Andréasson medverkar med sina åsikter. Det finns mycket jag kan säga men här kommer en liten kommentar.
Visst är även jag bitvis kritisk till begreppet medberoende då det egentligen inte riktigt framgår vad för problematik som syftas på. Fred nämner det alternativa begrepp som vi (i vår lilla forskningsgrupp) kallar för anpassningssyndrom, vilket vi bättre tycker beskriver problematiken (en överdriven/sjuklig anpassning till något dysfunktionellt). Åsa Magnusson beskriver hur anhöriga lider av att leva bredvid beroende men anser att ett begrepp som medberoende riskerar att skuldbelägga de anhöriga. Med det antyder hon att samtliga anhöriga drabbas av ett beroende, vilket i min värld är en sanning med modifikation. Visst är det generellt slitsamt att leva bredvid beroendesjukdomen, men samtliga är/blir inte medberoende. Det går således att leva nära beroende utan att dras med i den så kallade "djävulsdansen". Jag kan säga det därför att jag också sett många som "tillfrisknat" från sitt medberoende och inte längre behöver delta i "djävulsdansen".
Jag är av den uppfattningen att ett begrepp (annat än anhörig) kan vara värdefullt för att skilja dessa grupper åt. Idag känner allmänheten till denna typ av osunda djävulsdans (se medberoende symtom på min IG-sida) i begreppet medberoende, så oavsett om begreppet är tjänligt eller ej, är det ett begrepp som blivit etablerat och som hjälper många att uppmärksamma ett gemensamt problem, vilket de kan ta hjälp för. Att vara anhörig är inte samma sak som att vara medberoende. Att vara anhörig beskriver bara att du lever nära någon, medberoende beskriver en problematik som många anhöriga själva erfar och behöver hjälp att ta sig ur. Det rör sig om ett slags patologiskt tillstånd, ett tvångsmässigt beteende likt beroendesjukdomen. Precis som Carina och Fred är jag av den uppfattningen att en majoritet lär sig denna överdrivna anpassning i sin ursprungsfamilj och där börjar överge sig själv till förmån för andra som behöver hjälp. Detta dementerar Magnusson (och Andréasson) med argumentet att det inte finns något stöd för detta. Med det glömmer de bort hela Anknytningsteorin och all ny forskning inom traumafältet (t.ex. ACE).
Avslutningsvis finns en relativt ny studie från 2019, vilken Fred hänvisar till, där man undersökt och sett skillnader i hjärnan hos de som var “codependent”, jämfört med kontrollgruppen. Det behövs givetvis mer forskning, men att negligera en grupp som lider av ett gemensamt problem de behöver hjälp med på grund av ett bristfälligt begrepp är kanske inte helt motiverat. Och vi ger er ett alternativ – anpassningssyndrom.
