Tänk vad härligt att värmen har kommit till landet! Jag går in på appen Klart.se och uppdaterar den frenetiskt för att med förväntan se hur många plusgrader fredagen har att erbjuda. Hela veckan har det sett mycket lovande ut och till min stora glädje visar appen en stor sol och 27 grader. Herre Gud! Det här måste jag ju bara ta vara på. Ut i solen, kanske häng i parken, vad som helst, bara maxa. Jag ser hur folk strömmar ner mot Rålambshovsparken med filtar och picknickkorgar. Mammor parkerar sina barnvagnar med små parasoll under träden, kids med PA-system och klirrande systembolagetpåsar skuttar fram, någon cyklar förbi i rosa baddräkt. Vänner tänder grillen, några soldyrkare kastar fram
Jag äter medicin för min bipolära sjukdom och glömmer därför ibland bort att jag är sjuk, det är lätt att ta livet för givet. Jag minns hur det var förr och livet nu är så mycket bättre. Men så kommer de smygande, små ledtrådar som träder fram i mitt undermedvetna. Jag märker dem inte för än långt senare. Det är så mycket lättare med facit i hand, efter att jag brutit ihop och inte kan blunda för det mer. De senaste veckorna har jag varit känslig, vaknat med krypande ångest, ångest som tystats ned under meditation. Jag har varit glad, vissa dagar väldigt glad, men allt med känslorna utanpå, synliga och sårbara. Jag har varit pratsam och energisk, men samtidigt så trött. Trött och genomskinli
