Carpe Diem-stressen

Tänk vad härligt att värmen har kommit till landet! Jag går in på appen Klart.se och uppdaterar den frenetiskt för att med förväntan se hur många plusgrader fredagen har att erbjuda. Hela veckan har det sett mycket lovande ut och till min stora glädje visar appen en stor sol och 27 grader. Herre Gud! Det här måste jag ju bara ta vara på. Ut i solen, kanske häng i parken, vad som helst, bara maxa. Jag ser hur folk strömmar ner mot Rålambshovsparken med filtar och picknickkorgar. Mammor parkerar sina barnvagnar med små parasoll under träden, kids med PA-system och klirrande systembolagetpåsar skuttar fram, någon cyklar förbi i rosa baddräkt. Vänner tänder grillen, några soldyrkare kastar fram sina sköra vinterkroppar med för lite solkräm på för att bygga på brännan. Ett äldre par kånkar ner solstolar och dagens DN, några killar ställer upp sitt pingisbord och radar upp ölglas för kommande ölpingis. Vältränade män kastar boll i bar överkropp och är redan perfekt solbrända. Kanske är det så en ska göra; sola inför stranden, träna inför badet och meditera fram sitt mest mindful-lyckliga jag och stråla med solen. Hur som helst måste dagar som dessa utnyttjas. Till fullo.

Jag känner hur det pulserar inom mig, försöker sätta fingret på vad det är. Är det pirr inför den kommande solfesten? Eller är det kanske depressionen som är på väg bort? Visst mår jag bättre, men nej, det är inte pirr av lust, det är oro och stress jag känner. Ska jag bara förkasta mina planer med plugg och arbete och ta mig ut, carpe diema? Men jag kan ju bara inte stanna inne, vi bor i Sverige och vem vet när, eller om vi någonsin kommer få se solen igen. Jag packar min väska och tar med mig arbetet ner till parken. Det är härligt, så levande, staden blommar ikapp med hägg och syren.

När jag väl sitter där i solen och känner hur min kropp försöker acklimatisera sig till utlandsvärmen betraktar jag en kvinna ligger som på mage med sin bärbara dator. Hon kisar och är redan rödflammig över låren. En man går förbi och jag ser hur hans blick klistras fast vid kvinnans kropp, som om han aldrig sett en kvinna förut. ”Hej är det bra?” repeterar en ung tjej klädd i lager av kjolar och hucklen, och tigger efter pengar till mat. En södermalmstjej i samma ålder ger henne pengar och kramar om henne. Efter det möter den unga tjejen samma kalla ryggar och ignorerande blickar igen. Hon ropar till sina vänner, ett äldre par som står på varsin sida om mig och skriker på Romani. Det är hotfullt, men tillslut verkar mannen ge sig och konkar vidare på sin säck med burkar. Jag tänker att det är bra att de har satt upp hållare för petflaskor bredvid papperskorgarna nu, men så kommer jag på att folk bara stoppat i glasflaskor där. En barnfamilj kastar sina take away-lådor i plast med matrester och tillhörande pantburkar i den digitaliserade soptunnan. Jag tänker att burksamlarna borde ha fått dem istället och att sopsortering ibland känns förgäves.

Jag får absolut ingenting gjort. Jag lägger upp en härlig bild på Instagram med min hund i solen och skriver att ”idag jobbar vi ute”. Stressen smyger sig på igen och påpekar att jag borde – måste jobba nu. Jag tar fram boken jag ska läsa men avbryts av en pappa och hans unge som vill klappa min hund. Ungen är gullig men min hund vill hoppa upp och hångla med barn som är i samma höjd som honom när han står på bakbenen. Det brukar de små barnen inte gilla så jag talar om det för pappan och drar åt kopplet. Pappan står kvar men barnet kommer närmare. Min hund börjar slicka på hens hand och hoppar mycket riktigt upp och pussar hen i ansiktet. Hen trillar omkull och börjar gråta. Pappan ser lite irriterat på mig och jag stirrar ner i boken igen. Ljudet av en gitarr som närmar sig fångar min uppmärksamhet och förbi tågar ett led av killar i masker och capes, med gitarrer och en stor grill. Måste vara en svensexa.

Jag måste verkligen jobba nu. Det blinkar till på mobilens skärm då den blivit alldeles för varm av solen. Jag sätter på ljudet, lägger den under min väska och lyckas äntligen läsa några sidor i min bok. Solen steker och mina insmorda armar börjar anta en rosa-röd ton, så jag flyttar in i skuggan. Jag läser några sidor till och hör hur sociala medier plingar till i mobilen. Klickar på facebookikonen och stämmer av så notifikationerna inte gällde något viktigt. När jag ser upp igen har två nyinkomna solfrossande tonåringarna dragit av sig kläderna och lagt sig strömlinjeformade i chica bikinis och pigga kroppar. Fan, jag kanske borde ta till vara på solen ändå.

Det börjar värka i svanskota och rygg eftersom jag suttit som en krökt kratta de senaste timmarna. Jag kan ju inte gå hem, vem vet när det blir sol igen? Måste maxa. Ännu en gång uppdaterar jag Klart.se. Det ser lovande ut även inför morgondagen, inte lika varmt men helt okej. Värken blir värre när jag tänker på den och pinnen under filten har format ett mönster i min hud. Jag går hem och öppnar fönstren, hör hur AW-gängen sjunger sina förfestlåtar när de lunkar ner i klungor mot parken. Jag sätter mig vid datorn och skriver några rader men bländas snart av kvällssolen som reflekteras i grannarnas fönster. Fan, jag borde ju vara ute nu när det fortfarande är så varmt, tänker jag men placerar fingrarna på datorns tangenter, måste jobba. Eftersom jag inte fått ett skit gjort så stannar jag inne och våndas. På balkongen mittemot står ett medelålders par och röker och snart kommer en tjej ut, förmodligen dottern. Det slår mig att balkongen varit den enda utan möbler i säkert ett år. Föräldrarna är nog på besök och då måste det styras upp.

Sakta försvinner solen mellan husens tak. Nu har jag ju ändå offrat hela dagen, kanske jag lika gärna kan strunta i jobbet idag? Det låter övertygande så jag kastar mig ut igen. Väl ute har solen precis gått i moln. Jag hör hur någon säger att vi måste passa på nu, att sommaren snart är över och då måste vi ha hunnit njuta ordentligt. Nu måste vi maxa. Maxa. Maxa. Maxa. Orden ekar i mig. Frågan är vad som är viktigast – att jag har fått flest antal timmar ute i den stekande solen eller att jag mår bra och har lite sinnesro kvar i kroppen? Kontentan av denna dag är att carpe diem-stressen inte är så mycket bättre än jobbstressen. Jag kan carpe diema en annan dag, en dag då jag faktiskt känner för att vara ute, när jag har tid och ro att vara det. Det kommer åtminstone komma en varm dag till i sommar, om jag har tur kan jag njuta då. Det är helt enkelt inte realistiskt att njuta varje dag, inte hela tiden. Det är helt okej att inte gå ut fast än det är fint väder, det är helt okej att ligga inne och titta på Netflix eller beta av lite jobb så en inte behöver komma efter. Jag tänker att jag från och med nu inte ska lockas med i denna sommarhets. Jag ska välja mina stunder med tillförsikt och ta en dag i taget. En frid infinner sig när jag kommer hem och kapitulerar inför all denna hets. Den är inte för mig.

Nästa morgon ringer larmet på mobilen och jag går in på klart.se-appen. Det verkar bli fint väder idag. Solen skiner inte men ska göra det senare. Jag borde försöka ta mig ut och passa på att få lite sol på mig. En vet ju faktiskt inte när det blir så här fint igen!